Min nya lilla kärlek... kvar i Thailand.

Min nya kärlek.... en liten hund i Thailand.
Tre dagar innan vi skulle åka hem vaknade jag som vanligt...
Gick upp och satte på kaffe tog en skål mussli och mjölk och gick ut för att sätta mig i vår sala/lusthuset.
När jag närmar mig salan ser jag att det ligger en liten(för mig) gul hund och sover på golvet där.
När jag kommer närmare flyger han skrämt upp och hoppar ner och börjar springa bort....
Blödig som jag är så säger jag så där som man gör till djur... lite fjantigt på rösten... att nä du behöver inte springa bort.. ligg du kvar :) .
Varav att han inte viker av från vårt hus alls ....

Vi ser att han har ett sår runt halsen efter ett halsband som vuxit in i huden... någon har föbaramat sig över honom och klippt loss det och antagligen dratt av det (utan narkos eller bedövning).
Men det är i alla fall bättre än om det fått sitta kvar. Då hade han i slutändan antagligen dött.
Man har sedan laggt på desinfektionsmedel (lila pulner).
Såret går närapå runt hela halsen !!!!

Han är inte mager så vi, jag och min make, förmodar att han bor någon stans och är omhändetagen.
Vi förväntar oss att han skall springa iväg hem efter ett tag för att få mat... så vi ger honom inget fast han tigger....  men inget händer.
Han stannar...


Så fort vi visar oss går svansen som en propeller och han tjuter av glädje varje gång vi varit i väg någonstans och kommer tillbaka.
Nu börjar vi tänka.. varför springer han inte iväg hem?????
Han måste väl äta någon gång?
Vi vill inte mata honom eftersom vi tror att han bor någonstans...
Till slut ger vi med oss och han får lite bröd med smör som han kastar i sig... detta är dag två...

Men... efter efterforksningar så visar det sig att han inte har något hem.

Han har blivt dumpad vid ett av byns tempel av en person som tröttnat på honom.
Hur kan man tröttna på en sådan älskvärd varelse???????
Traditionen i Thailand är att man gör så.. åker till grannbyn, slänger av sin hund man tröttnat på och sticker.
Hunden hittar inte hem.... END of problem.

Men munkarna kan inte föda dessa alla hundar som trillar ner i deras knä.
De gör så gott de kan men många av hundarna i templen råkar mycket illa ut utan tillgång till mediciner och kastreringar.
De får skabb och parasiter, mask och annat skit... föder kull på kull med valpar som även de blir sjuka och förvildade om de inte dör innom närmsta tiden dvs.

Dagen innan vi skall hem är vi helt rådvilliga!!!!
Vad skall bli av honom när vi åkt?
Området vi bor i tillåter inte hundar...
Vilket igentligen är oerhört dumt då en områdeshund håller andra hundar borta och varnar för orm och div. skumma figurer som kan tänkas vilja besöka oss som bor där.
I alla fall.. det är ju en helt annan sak.

Dagen innan vi skulle åka hem så uppdagas hans historia och vi MÅSTE göra något.

Warin på dogrescuet är översållad med hundar  mer än 100 hundar över det som borde vara.
Men eftersom vi inte hittar någon på så kort tid som vill ha honom bestämmer vi oss för att fråga i alla fall...
Vi säger till varandra att vi måste fråga Warin och säga att vi betalar för mat åt honom bara hon tar honom.
Då vet vi att han inte behöver svälta och får mat i alla fall.
Det är näst bäst efter att få en 'familj'.

Warins ena 'hjälpa' åker med hem för att titta på honom och se var vi bor för Warin tänker komma på kvällen och hämta honom.
En sten lättar från hjärtat!!!!! Han får komma dit!!!!
När vi skall åka från huset och tillbaka till dorgrecuet med 'hjälpan' så springer vår kille med bredvid motorbiken!!!!
För första gången!!!!
Innan har han hela tiden stannat vid huset.
Nu är vi lättade... vi tar med honom direkt till dogrescuet.
Vi behöver inte åka ifrån honom och veta att han kanske dag efter dag ligger vid vårt hus och väntar.. och i slutändan blir ivägjagad av vakter och personal.

Nu sitter vi i Sverige och hoppas allt löser sig.
Warin skulle försöka hitta någon som vill ha honom för han är en fin Hund säger hon... ingen vanlig Thaihund :) utan en mix av Golden retriver och Thaihund...

Hittar hon ingen som vill ha honom kommer vi fortsätta sponsra honom med mat och mediciner för att inte belasta Warin för mycket..
Och kanske om han inget hem fått när vi kommer ner nästa gång, kan vi ha honom hos oss igen ? I alla fall för de veckor vi är där..?
Det är bättre än inget...

Samma dag vi skall åka hem åker vi ner för att göra upp lite ekonomiskt med Warin så vi vet att han får mat.... och för att säga hej då.... Lille Killen tjuter när han ser oss... det skär i hjärtat att behöva gå... åka... till Sverige och samtidigt lättnad över att veta var han är!
Att han är trygg.